Gästbloggare: Linda Ström, förskolelärare på Svenska skolföreningen i Seattle i USA.
Linda Ström lever idag i Kirkland, strax utanför Seattle i Washington State i USA. År 1998 emigrerade hon och maken Nikko från Sverige med den berömda frasen ”Vi testar två år. Sedan får vi se vad som händer.” Idag och femton år senare, har de hunnit flytta ett par gånger inom USA och har två barn som är tio och tretton år. Barnen är tvåspråkiga och pratar flytande engelska och svenska utan tillstymmelse till brytning. Genom åren har Linda varit aktiv i olika svenska och amerikanska nätverk och jobbar sedan några år tillbaka på Svenska skolföreningen i Seattle. Linda arbetar också som konsult för familjer som flyttar till Seattle och hjälper dem hitta rätt i tillvaron (om du vill veta mer om Lindas företag, besök getswedish.com)
Ämnet för Lindas blogg är ett svar på en fråga som kom upp i SMUL-gruppens diskussion på Facebook,om hur man ska komma ikapp när man inte har pratat svenska med sitt barn under de första tre levnadsåren. Linda uttrycker det så här:
Mitt svar här består först av en virtuell kram till alla föräldrar i samma situation och en förstående klapp på axeln. Mitt råd är – ge inte upp! Lev och bygg din dubbla kultur utifrån din familjs vilkor! Som lärare och medmänniska vill jag slänga bort skuldmanteln och få föräldrar att ta ansvar för sitt barns tvåspråkighet. Att uppfostra ett barn i en annan kultur är krävande. Det finns ingen ångerknapp. Det går heller inte att bara ta sitt pick och pack och flytta ”hem” eftersom hemmet nu finns i den nya kulturen.
Treåringarna i min klass i Svenska skolföreningen kan vara lite tysta. Fyraåringarna pratar gärna och det är inte alltid deras samtal följer en röd tråd. Många är blyga och pratar inte på något språk. Vissa förstår allt jag säger och har absolut ingen aning om att de pratar engelska med mig. De pratar ju bara! Om språket är svenska eller engelska är ett för abstrakt koncept för dem. Pratar vi istället om mammas eller pappas språk är det oftast lättare för dem att förstå.
Under alla mina år som jag har levt i den här miljön – från tiden då vår äldsta dotter var bebis i Boston, genom förskoleperioden med två tjejer i Kalifornien tills nu med låg och mellanstadiet i Seattle – har jag bevittnat hundratals familjers kamp om att behålla sin svenska kultur i USA. Från alla artiklar som jag har läst och diskussioner som jag har haft med pedagoger, föräldrar, mor och farföräldrar har jag tagit med mig ett par insikter som jag gärna vill nämna här.
Det första är att den individuella familjen alltid har ett ständigt dåligt samvete över att man borde ha pratat mer svenska med sitt barn. Frågar man en svensk familj i USA om deras barn pratar svenska så är svaret nästan alltid ett självklart ja! Det är dock en sanning med modifikation. Ursäkterna och undanflykterna från föräldrar är oändliga när det gäller hur levande svenskan är hemma. ”Jo, hon förstår allt när vi pratar hemma”, eller ”vi jobbar på det”, samtidigt som jag hör hur konversationen mellan förälder och barn övergår till engelska, ofta redan innan de har lämnat skolans lokaler. Det är inte sällan jag upptäcker att barnets svenska sträcker sig till att säga hej men den räcker inte till att besvara en enkel fråga som ”Vad heter du?”. Utåt håller alla masken och ger sken av att de alltid pratar svenska med sina barn. I det privata rummet söker de flesta en tröstande hand, en klapp på axeln eller någon som säger att det är okej att de inte orkade lära sitt barn svenska .
Min önskan är att fler föräldrar ska vara ärliga mot sig själva! Lägg förväntningarna på barnets svenska på en nivå som ni som familj klarar av. Jag har haft turen att bo i områden med tillgång till många, stora svenska nätverk. Det är inte alla som har den förmånen och då måste föräldrar så väl som släktingar acceptera att svenskan kan inte alltid bli perfekt. Alla gör så gott de kan!
Den andra insikten när det gäller barns flerspråkighet är att det är bara i familjer där jag har sett en tydlig tvåvägskommunikation på svenska som språket överlever och utvecklas. Nyckeln är ögonkontakt och återkoppling. Prata med ditt barn och inte åt det. Lyssna och filosofera tillsammans. Det låter simpelt men är svårare än man tror.
Frågan på Facebook var om SMUL-medlemmarna tyckte att det var för sent att börja lära barn som är 2 och 3 år svenska när föräldern inte tidigare pratat svenska med dem? Mitt svar är att om ni inte har infört svenskan tidigare, börja i små steg. Gör tandborstningen svensk. Vad har tuben för färger, vad händer när vi trycker på den? Hur luktar tandkrämen? Skapa en rutin av att alltid läsa godnattsaga på svenska. Läs den engelska boken på engelska men diskutera på svenska. Gör det roliga på svenska. Lek, lek, lek, och läs, läs, läs!
Fira de små framgångarna! Den här hösten hade jag en elev som jag visste förstod allt jag sade. Han kunde prata svenska om han hade lust men han ville inte.
”Fröken Linda, I don’t speak Swedish, I don’t even understand it.
” Nähä”, svarade jag. ”Varför inte då?”
”I just don’t wanna!”.
Vid jul åkte familjen på semester till släkten i Sverige och när ungen kom tillbaks kom det inte ett engelskt ord ur hans mun. Han höll låda på svenska för hela klassen och jag var så lycklig så jag höll på att spricka!
Föräldrarna väljer! För att våra barn ska uppskatta, prata och leva i vår nya blandkultur oavsett om det är som för oss i USA eller någon annan del av världen måste vi som föräldrar göra ett medvetet val. I första hand måste vi erkänna för oss själva vilken nivå vi förväntar oss av våra barns tvåspråkighet. Det är bara DU som är förälder som kan sätta kurs. Det går inte att skylla på en treåring och säga att han eller hon inte vill. Vad vi som föräldrar till två- eller flerspråkiga barn måste göra är att vara ärliga gentemot oss själva och sätta våra egna mål för vårt barns språkutveckling. Om vi av någon anledning inte pratar svenska hemma de första åren av vårt barns liv så är det inte rimligt att sonen eller dottern pratar flytande över en natt, en vecka, en månad eller ens ett år. Tanken är ju inte heller att vi ska radera det befintliga språket. Vi vill få vår familjs gemensamma kulturer att leva i harmoni. Därför vill jag en gång för alla ta död på myten att det finns en färdig manual för två- eller flerspråkighet.
Råden om flerspråkighet är många och kan få samvetet för föräldern att bli som ett tungt ok. Barnuppfostran långt bort från den trygga hemkulturen är redan en utmaning i sig. Ge dig själv rätten som förälder att säga att nu skiter jag i det här! Var dock medveten om att det är ett aktivt val du gör. Du kan ge ditt barn ett språk och dubbla kulturer som varar hela livet men det funkar bara om du orkar och vill. Att uppfostra ett barn i en två- eller flerspråkig miljö är inget sprinterlopp med tydlig mållinje.
Belöningen för mitt slit får jag när vi kommer ”hem” till Sverige och barnen kan ge sig in i givande diskussioner med far- och morföräldrar. Det är när jag sitter i ett hörn och smyglyssnar och njuter. Då är det värt alla timmar jag har lagt ner på att dubbla språken i alla lägen!
