Av Roma Bratt

Roma Bratt är yrkesverksam civilekonom men framför allt mamma till två vuxna barn och farmor till två barnbarn. Uppvuxen i flerspråkig och mångkulturell miljö i Stockholm, och enligt utsago gift med en helyllesvensk. Familjen har bott utomlands de senaste 18 åren. Först i London och nu i Wien. Språkfokus har alltid varit ett naturligt och centralt inslag i familjens liv och som föräldrar har både Roma och hennes man varit noga med att barnen skulle få bygga upp sina egna identiteter. Nu när stafettpinnen är överlämnad till nästa generation  är uppgiften som farföräldrar att stödja sonens idoga arbete med att förmedla både språket och det kulturella arvet till våra barnbarn. Här delar Roma med sig av sina erfarenheter som farmor till ett barn med många språk.

– Farmor, nu ska vi läsa en bok.

– Vilken bok vill du läsa?, frågar jag.

– Den om månaderna.

– Då får du gå och hämta den, säger jag till min 4-årige sonson som snabbt springer till sitt rum och hämtar Elsa Beskows  klassiska ”Årets saga”.

Han ger den till mig, sätter sig tillrätta i fästmansfåtöljen och väntar på att få höra samma bok som vi har läst varje dag de senaste tre veckorna. Det tycks var lika spännande att varje gång vi läser om en viss månad komma på vilka i släkten som fyller år just den månaden. För att inte tala om december då julgranen ska kläs, jultomten eller som i vissa sagor julbocken kommer och man bakar pepparkakor och lussekatter.  Ingenting värmer en farmors hjärta mer än förmånen att återigen få uppleva denna sprudlande glädje, omättliga nyfikenhet och se dessa gnistrande och förväntansfulla ögon. En liten person som slukar i sig varenda ord man läser ur de böcker, som man har läst för sina egna barn när de var små.

Den lässugne lille gossen är mitt barnbarn, Henryk, som växer upp i fransktalande Schweiz med en svensk pappa och kinesisk mamma. Föräldrarna talar engelska med varandra. Pappa talar alltid svenska med honom och mamma talar alltid kinesiska. På skolan har han ena veckan all undervisning på franska, och andra veckan all undervisning på engelska. Fram till dagens datum verkar inte dessa språk vålla några som helst problem. Han började prata ungefär som andra barn och verkar obehindrat växla mellan svenska och kinesiska. Vi som farföräldrar försöker på olika sätt att bidra till att utveckla hans svenska och på samma sätt bidrar hans morföräldrar till att utveckla hans kinesiska. Familjerna turas om att besöka barnbarnen och stannar 1-2 månader åt gången så att kontakten med respektive språk blir en del av vardagen. Trots att vi kommer från diametralt olika kulturer har vi samma värderingsgrund vad gäller familj. Mellan besöken är det Skype som gäller. Ibland är samtalen korta, men inte alltför sällan kan de vara en timme eller längre, då vi ”måste” vara med och se på när han leker med något. Alla de interaktiva momenten betyder mycket för oss och förhoppningsvis även för honom.

När vi kämpar för att våra barn ska bli två- eller flerspråkiga så är det nog inte endast språken som är det enda och ultimata målet. Vi vill på ett för oss naturligt sätt dela med oss till våra barn och barnbarn lite av oss själva, vår egen identitet. Språken är naturligtvis mycket viktiga kommunikationsmedel i sammanhanget men vad som möjliggörs att förmedla, med hjälp av dessa, är traditioner och kulturer m.a.o. det som i grunden bidrar till att forma en individs personliga identitet.

I möten med mitt barnbarn märker jag att när vi gör vissa saker eller talar om något så refererar han till hur t.ex. mormor gör eller säger något. Vid de tillfällen upplever jag att det är viktigt att låta honom berätta mer utförligt,  att ställa frågor eller t.o.m pröva att göra något på samma sätt som han beskriver att mormor gör, även om jag gör det på ett annat sätt. Vid lämpliga tillfällen visar jag eller talar gärna om för honom hur jag brukar göra.

Jag skulle tro att mormor utsätts för samma ”tester”. Är det ett sätt att bekräfta om det är ok att göra på det ena eller andra sättet? Kanske.  Jag tror i alla fall att det är av yttersta vikt att bejaka alla element som kommer från hans båda kulturer. Jag som är hans farmor kan endast bidra till den svenska sidan av hans personliga identitet. Många gånger kan han peka på olika saker och fråga ”farmor vad heter det på svenska?” Därefter upprepar han samma fråga men undrar vad samma sak heter på franska eller engelska. Slutligen undrar han vad det heter på kinesiska, vilket jag naturligtvis inte kan svara på. Då lyser han upp som en sol och talar om för mig vad det han frågade om heter på kinesiska. I samband med den ”leken” går han alltid igenom vilka personer som kan säga det på vilket språk.

Då jag själv har vuxit upp med flerspråkighet hemma i Sverige har språk och kultur varit två dominerande röda trådar hela mitt liv. När min äldste son som fyraåring på tidiga 80-talet hörde sin lekskolekompis säga ”Din mamma talar ju en massa konstiga språk”, responderade han snusförnuftigt att hemma talar vi svenska men utöver svenska kan mamma prata med människor som inte talar svenska och förstå vad de säger. Den lilla ordväxlingen mellan två fyraåringar väckte hos mig många funderingar kring flerspråkighet som jag inte ägnat en tanke åt tidigare. De flesta val i våra liv styrs av attityder och i det här fallet såg jag två möjligheter, att antingen berika eller belasta mina barn med min egen mångkulturella bakgrund.

Nu är det säkert många som reagerar och tycker att det går väl inte att belasta ett barn genom språk och kultur. Visserligen är jag ingen expert på området, utan baserar min uppfattning på några personliga observationer av min egen och andra familjer med multikulturell bakgrund, både hemma i Sverige och utomlands. Utgångspunkten i mitt eget resonemang är att genom introduktion av olika språk och kulturella arv bidrar vi till att forma våra barns identitet. Det är viktigt att skapa förutsättningar för att barnens initiala kontakt med föräldrarnas bakgrund sker på ett sätt som barnen upplever positivt och som inte fjärmar dem från deras dagliga omgivning utanför hemmet. Det är viktigt att få barnen att känna sig stolta över sin egen mångfald. De har något de kan dela med sig till andra och berätta om.

Med tanke på att varje familj med två- eller flerspråkiga barn har olika situation och förutsättningar är det inte helt lätt att diskutera detta ämne i generella termer som passar alla. Konstellationerna kan ju vara många. En helsvensk familj som av en eller annan anledning bor utomlands, en familj med en svensk förälder som bor i den andra förälderns land eller som i mina barnbarns fall en svensk och en kinesisk förälder som bor i ett tredje land. Vår personliga dock begränsade erfarenhet är att varje förälder talar konsekvent sitt eget språk med barnen fungerar rätt bra. Barnen svarar på respektive språk.

Genom åren har jag haft möjlighet att följa våra vänners barn som har haft samma situation och även där har det fungerat utan några större problem, inte minst p.g.a. att flertalet av deras kamrater har haft en liknande flerspråkig och multikulturell bakgrund. Jag kan tänka mig att barn som växer upp med en svensk förälder som bor i den andra förälderns land brottas med ett något annorlunda problem. Barn med en sådan bakgrund känner förmodligen en större tillhörighet med den förälder som hör hemma i landet där de bor. Svenskan blir i sammanhanget ett ”främmande” språk som omgivningen inte förstår och barn gillar inte att vara annorlunda. De vill tillhöra den gemenskap som omger dem.

Barn som individer har rätt att forma sin egen identitet och vi som föräldrar kan endast guida och berika deras palett av referensramar utifrån våra egna erfarenheter. Fokuserar vi på att genuint förmedla det som är vårt kulturarv då blir inlärningen av språket en naturlig del av processen utan att bli ett självandamål. Jag upplever t.ex. att när jag bakar lussekatter inför Första Advent eller pepparkakor inför Lucia med mitt barnbarn så är han engagerad i bakandet och tänker inte så mycket på svenskan i sig. Vi går igenom de olika ingredienser som vi ska använda, läser igenom receptet och sedan upprepar vi alla steg tillsammans. Eftersom vi läser olika svenska barnklassiker som Elsa Beskow, Astrid Lindgren och sjunger mycket Alice Tegnér, noterar han saker som beskrivs i sagorna och tycker att så måste vi också ha det. Ett exempel var förra året då vi bakade pepparkakor samtidigt som vi lyssnade till och sjöng ”Tre pepparkaksgubbar”. Då sa Henryk ”Farmor vi har ingen pepparkaksgrisform!!”. Innan hela scenen utvecklades till en katastrof fick vi rita en papparkaksgris på papper och skära konturer i degen för hand. Det blev kanske inte lika många pepparkaksgrisar som hjärtan, stjärnor och gubbar men han var nöjd och belåten med resultatet.

Personligen tycker jag att all form av interaktivitet baserat på barnens intressen för ögonblicket kan användas som tillfällen att utveckla deras språkliga kompetens. Att som förälder, far- eller morförälder berätta historier från den egna barndomen, läsa böcker, sjunga tillsammans, baka, laga mat, plantera blommor och framför allt prata med varandra är A och O. Trots att jag är en stor anhängare av de möjligheter den moderna tekniken tillhandahåller så tror jag inte att det finns appar eller tv program som ersätter den gemensamma tiden tillsammans.

Några frågor att diskutera här nedan eller i SMUL:s forum på Facebook: Hur skulle du önska att din förälder engagerade dig i ditt barns svenska? Har du några roliga exempel? Hur påverkar ditt barns språk relationen till den äldre generationen i din familj? Har far/mor/far/mor en viktig roll i ditt barns liv? Vad önskar du dig mer av? Har du egna förslag eller tankar runt ämnet?