Svenska som modersmål utomlands (SMUL)

Intressegruppen för oss som vill lära våra barn svenska!

Våga vara fanatisk med svenska utomlands

Victoria FisherSvensk-norska Victoria Akselsen Fisher bor i Oklahoma tillsammans med sin man Mark och deras fyra barn. Efter gymnasiet på humanistisk linje med fokus på tyska, spanska och latin, studerade hon i Spanien och Israel. Victoria är utbildad lärare med en magister examen i tvåspråkig undervisning och engelska som andraspråk. År 2012 publicerade hon boken ”Raising Children in the 11th Hour”; en föräldrabok med råd om hur vi kan fostra våra barn i dagens teknologitäta värld (utgiven på Amazon).

Som utlandssvensk förälder med egna erfarenheter av hur det var att växa upp tvåspråkigt med strikta regler om när man pratade svenska respektive norska, har Victoria en väl grundad personlig filosofi för hur man får sina barn att använda och utveckla sin svenska trots avsaknad av både svensk skola och regelbundna resor till Sverige. Så här summerar Victoria sina upplevelser och tankar om att fostra barn på svenska utomlands:

Linda Ström skrev nyss ett underbart blogginlägg för SMUL om hur verkligheten kan se ut för svenska familjer utomlands som först börjar med svenskan när barnen är ett par år. Linda drog bort skuldmanteln och gav acceptans för att inte alla kan eller orkar driva igenom svenskan hos sina barn. Frågorna jag fick att besvara lyder istället så här: Hur gör man när Sverigeresorna inte är genomförbara med den frekvens man hade hoppats? Är det kört för svenskans del när barnen sommar efter sommar går utan Sverigevistelser?

isak2008and2013

Foto: Isak fem, respektive elva år. Isak har inte varit i Sverige sedan första fotot togs men har ändå fortsatt att använda och utveckla sin svenska.

På detta svarar jag och mina barn ett rungande ”Nej!” och välkomnar er till vår vardag.  Möt Isak, elva år som kan ses på korten till höger. Hans senaste resa hem till Sverige gjordes när han var fem år gammal. Under de sex år som gått sedan dess har Isaks svenska förbättrats kolossalt, trots att han inte besökt Sverige och att han gått hela lågstadiet i USA med engelska som skolspråk.

Isak har tre yngre systrar (Elina nio, Anja sex och Julia fyra år gamla). Alla pratar svenska flytande och utan brytning, men med en del osvenska uttryck här och där. Isaks allmänna språkutveckling har kommit längre än de andras och hans engelska är nu för första gången något bättre än svenskan. Men trots att han bott utomlands under hela sitt liv och sällan varit i Sverige, skulle han nog kunna börja i en svensk sjätteklass till hösten och klara av undervisningen utan problem.

Våga vara fanatisk
Många tvåspråkiga barn tappar sitt minoritetsspråk efter första klass. När barnet går i skolan hela dagen omgivs det plötsligt av skolspråket som inte bara blir barnets konversations- och vardagsspråk utan även det kognitiva och akademiska språk som de måste ha för att klara av skolan. Om man inte fyller på med svenska i något sånär motsvarande grad bildas en stadigt ökande kunskapsspricka mellan språken. Har man dessutom inte förmånen att resa hem till Sverige ofta och åtnjuta den kulturella statushöjningen av svenska (i barnets ögon) samt dra nytta av ”intensivkursen”, då får man nog acceptera att tvåspråkigheten inte kommer att bli en verklighet.

Av egen erfarenhet vet jag att det är fullt möjligt att höra den mest rena och klingande svenska från unga munnar tusentals mil från Sveriges sköna dalar. Det krävs att man måste vara rätt oblyg och lite lätt fanatisk med svenskan hemma. Utan en svensk skola och svensktalande lekkamrater utgör man som förälder en enda droppe sötvatten i en språklig ocean. ”Jag gör inte detta för ditt sjuåriga jag, utan för ditt tjugoåriga jag”, är en fras som jag ofta använder när mina barn klagar på att jag agerar svenskpolis.

Prata svenska hela tiden
Det kan verka både självklart och ganska lätt att lära sina barn svenska utomlands, men att som förälder prata svenska till 100 procent i en osvensk värld är svårt. Jag var au pair ett år i San Francisco innan jag gifte mig och slog mig ned i USA. Engelska som babyspråk satt i ryggmärgen på mig. Under flera veckor efter Isaks födelse fick jag tvinga mig själv att byta till svenska. Svårast var att prata svenska med en baby offentligt. Ändå gjorde jag det genom att t ex diskutera ”extrapris på gröna bönor” med Isak i mataffären. Att folk stirrar och frågar om språket är nu en del av min vardag men ett pris som är värt att betala.

Flera år (och barn) senare stod jag inne på IKEAs familjetoalett och träffade där en utländsk mamma med ett femårigt barn. Hon hörde att jag pratade svenska med mina barn och förklarade att hon också pratade sitt språk med sin dotter, fast bara hemma och aldrig ute bland folk.

”Varför inte?” undrade jag.

”Folk kanske tror att vi pratar om dom,” svarade hon.

”Jo, men ibland gör man ju det,” skrattade jag.

Raising Children 11th Hour

Victoria har publicerat boken ”Raising children in the 11th hour”. Victoria leder läsaren genom statistik och forskning som handlar om effekterna på barn av all den teknologi de använder idag, och har fått mycket fin kritik.

Kvinnan såg lite illa berörd ut över mitt skamliga erkännande, men efter en liten stunds samtal så visade det sig att hennes dotter pratade nästan uteslutande engelska även när mamman pratade sitt modersmål med henne. Detta fick mig att känna mig stärkt i mitt beslut att aldrig prata engelska med mina barn.

”Ser ni mamman där? Hon har inte pratat sitt språk tillräckligt mycket med sina barn så nu kan dom inte sitt språk. Hur ska det gå när de hälsar på sin mormor?”, passade jag på att säga till mina barn då. Tänk vad man kan säga mycket oförskämt när ingen runt omkring en förstår!

Att bara prata svenska hemma innebär också att leken syskon emellan bör ske på svenska. Jag har tidvis varit ganska tjatig med detta, eftersom lekkompisar är A och O när det gäller barnspråk. Man kan behöva använda belöningssystem hemma ibland för att ge extra motivation om detta ska lyckas. Tack vare mina äldre barns flytande svenska har min yngsta dotter Julias svenska varit mer varierad och mera ursvensk i tidig ålder än vad den var för min äldste son som bara hade mig att prata med. Detta trots att Julia började förskolan ett år tidigare än de andra.

För alla bra regler finns det såklart undantag, som dikterar när jag inte använder svenska. Här är de vanligaste:

  • När vi har andra barn hemma hos oss och jag behöver tilltala gruppen som helhet, och för att undvika känslor av utanförskap.
  • Vid läxläsning förekommer ofta lite blandspråk eftersom instruktioner inte ges på svenska.
  • Om jag behöver tillrättavisa mitt barn till förmån för ett annat barn eller familj då vill jag att vederbörande ska förstå vad som sägs.

Media, media, media
Den som säger att tvåspråkigheten kommer gratis har troligen inte försökt lära ett barn svenska utomlands. För oss har det varit en gedigen investering i filmer, böcker och ljudböcker där min mamma och familj i Sverige ska ha all ära – något som kanske känns igen bland utlandssvenskar. Men med utökat internetbaserat filmutbud, nedladdningsbara ljudböcker, och böcker till surfplattor o.s.v., är det både lättare och billigare nu än när jag började min tvåspråkiga resa för elva år sedan. Att höra och ha tillgång till ett varierat språk är otroligt viktigt. Svensk underhållning utgör också en värdefull beståndsdel av ens barns kultur. Att känna till barndomens julkalendrar, kunna prata om LasseMajas bästa mysterier och känna igen kända svenska varumärken hoppas jag kommer att ge en ”hemmakänsla” för mina barn den dagen de till slut återvänder till Sverige. Därför lyder mina råd som följer:

  1. Uteslut de inhemska TV-programmen så mycket det bara går. Spela svenska filmer, svenska tv-program, dubbade Disneyfilmer, e.t.c..
  2. Spela svenska ljudböcker i barnens rum, i köket och i bilen, morgon, middag, kväll. Snart pratar sexåringen som Astrid Lindgren när lunchrasten ska beskrivas.

Oroa dig inte över landets språk
Mitt jobb är att lära barnen svenska. Landets språk kommer självmant och blir snabbt en stor konkurrent till svenskan. Inget av mina barn kunde prata mer än några korta engelska meningar när de började den tidigaste förskolan (pre-K vid 4 års ålder). Trots att skolan bara varade 2,5 timmar per dag kunde alla fyra barnen prata obehindrad engelska i slutet av året. Min svärmor undrade när i hela friden jag skulle lära hennes (då) enda barnbarn engelska och mitt svar var helt enkelt: ”Aldrig!” Vi svenska föräldrar bör inte känna någon press att lära barnet landets språk – det kommer ändå. Mitt råd är att ge svenskan ett ordentligt försprång. Om barnens utländska förälder kan stötta detta till 100 procent betyder det ännu mer. Jag måste ge mycket av äran till min man gällande våra barns framgång med svenska. Han har gjort tappra, ogrammatiska och gravt accentpräglade försök att prata svenska med barnen tills dess de var cirka fyra år. Det har onekligen höjt svenskan värde och frekvens i vårt hem. Detta trots att han aldrig varit mottaglig för lektioner i svenska från hustrun (hmm..).

Läs!
Jag frågade Isak och min nioåriga Elina vad de tycker hjälper svenskan mest och båda svarade: ”Att läsa böcker!” Isak har läst alla Harry Potter böckerna på svenska. Elina har läst fyra av dem, för att nämna några.

Handen på hjärtat; det finns ögonblick då det slår mig att detta kan likna någon slags sjukdom att hålla så hårt på det svenska. Det blir en konstgjord värld i ett personligt mini-Sverige, som utan mina ansträngningar skulle försvinna på nolltid. Är det rätt att fylla dem med min längtan och skapa denna näst intill fabrikerade identitet? Kanske borde jag slappna av lite, och strunta i om huset fylls med engelska ibland?

Jag viftar genast bort sådana tankar innan de hinner slå rot. Att mista ett minoritetsspråk sker skrämmande fort. Och på andra sidan oceanen finns (förutom Kristinas astrakan) en hel släkt – min släkt och deras släkt – av levande människor som är lika mycket deras som dem de har vuxit upp med här. Min förhoppning är att mina barn en dag kan få lära känna sin svenska familj, helt utan språkbarriärer. Det finns ett land, en kultur och ett potentiellt liv där borta som kan bli deras, där ingen de möter behöver ana att de inte växt upp i Sverige.

Kanske kommer de aldrig att behöva, eller ens välja, att använda svenskan som vuxna, men mitt mål är att porten till Sverige och släkten skall vara öppen, nu och i framtiden.

Dela gärna med dig av dina personliga tankar om de ämnen som Victoria beskriver. Vågar du prata svenska när andra är med som inte förstår? Blir du någonsin ifrågasatt för att du pratar ditt språk med ditt barn?

Annonser

15 comments on “Våga vara fanatisk med svenska utomlands

  1. Robert Fors
    25 juni, 2013

    Väldigt inspirerande artikel. Jag gör så gott jag kan med mins flickor. Bor i USA men min fru talar inte svenska så det är ju bara jag som pratar svenska med barnen. Vi läser böcker och tittar på svenska filmer. Personligen bryr jag mig mer om att de kan svensk kultur än svenska varumärken…men så tror jag aldrig heller att mina barn någonsin kommer bo i Sverige. Eftersom jag mest sannolikt aldrig kommer flytta tillbaka till Sverige.

    Din artikel motiverar mig till att kämpa på med svenskan hemma.

    • Victoria A. Fisher
      25 juni, 2013

      Ja, kulturen slår ju varumärkena alla gånger! Nu vet jag ju inte exakt hur din familjesituation ser ut, men ofta här i USA bland de halvsvenska familjerna så är det svårare för pappan att driva språket vidare när mamman endast kan engelska, pga arbete osv. Även om detta blogginlägg har en lite hård (fanatisk) framtoning hoppas jag att alla halvsvenska familjer fortsätter att göra det som passar deras situation för att föra språk, kultur och traditioner vidare.

  2. Lena
    25 juni, 2013

    När mina barn var små och vi bodde USA lekte vi mycket med engelsk talande barn där mina vänner självklart accepterade att jag pratade svenska med mina barn oavsett hur många engelsk-talande barn var i närheten. Beviset på att barn accepterar olika språk utan att tänka på det kom när min väninna berättade att sonen, ca 3 år gammal och amerikan, med enbart engelsktalande föräldrar i ett förtvivlat utbrott över att inte vilja lämna McDonald’s skrek: ”NEEEEEJ!” på klingande svenska till min kompis. Hon var stolt över honom för att just i detta tillfälle valde att prata ett annat språk oavsett hur pinsamt det egentligen var att släpa iväg barnet ifråga.

  3. Anci
    25 juni, 2013

    Trevligt att läsa att jag gjort helt rätt! Bor i Spanien sen 1997 och båda mina barn är födda här. Min man spanjor. Men jag har alltid pratat bara svenska med barnen och gjort allt ovan! Det har funkat. Barnen är bara hemma i Sverige 1 mån på sommaren och dom klarar sig utmärkt och ingen har klagat på deras dialekt. Extra glad då jag ej är språkexpert utan följde min egen ”känsla”. Har träffat andra mammor som gett upp. Gör inte det! Kämpa på! Vi lyssnar på svenska audioböcker hela tiden i bilen (alla Harry P) och just nu läser jag alla nyöversättning Vi Fem äventyren. Det viktigaste är att inte ge upp och fuska. BARA svenska! Mannen har studerat svenska lite också för att hänga med lite under middagssnacket…tack för att du skrev det som jag tänkt skriva. Exakt dessutom. Precis som vi följt samma manual.

    • Victoria A. Fisher
      25 juni, 2013

      Tack Anci, för förtroendeförklaringen! Vad kul att du har haft framgång med samma metod. Plus i kanten till dig för att du litade på din magkänsla hela vägen ut!

  4. Tulahem
    25 juni, 2013

    Jag läser denna artikel med ett lite annat perspektiv. Jag är helsvensk boende i en stockholmsförort. Här finns det många barn som kommer till sexårsverksamheten med väldigt lite svenska. Barnen har i stort sett enbart talat sitt modersmål i hemmet sina första levnadsår och förskolan med sina stora barngrupper kan inte kompensera för den brist som dessa barn har i skolspråket (svenskan i detta fall). När dessa tvåspråkiga barn börjar skolan kan de inte svara på frågor som ”Vad heter dina föräldrar? eller ”Vilken adress bor du på?” eftersom de inte har ett så stort ordförråd, de vet ju inte att ”föräldrar” är ett samlingsord för mamma och pappa och de vet inte heller vad adress betyder. Därefter börjar barnen skolan och deras skolspråk tar fart. Men… deras klasskamrater står ju inte stilla i sin utveckling heller och de barnen har ett rejält försprång. För eleverna med andra modersmål än skolspråket svenska, som inte har en lika trygg förankring i svenska språket från mycket tidig ålder, kan övergången från vardagsspråk till skolspråk bli betydligt mer problematisk. Som lärare är det förvånande att upptäcka att barn i femte klass ofta saknar vardagsord som ”valp”, men däremot behärskar skolspråksordet ”däggdjur”.Grunden i språket saknas. Ord som man får som litet barn. Och eftersom det inte talas skolspråket hemma blir deras skolspråk ordförrådsfattigt. Det räcker inte med den svenska som talas i skolan. De svenskspråkigfa kamraterna äter på svenska hemma, de ser på TV på svenska och de får högläsning på svenska av sina föräldrar. Jag har undervisat niondeklassare som talar svenska helt brytningsfritt men som inte vet vilket finger som är långfingret när de ska spela gitarr, eftersom de inte lekt fingerramsor på svenska, men de kan säkerligen ordet på sitt modersmål. Jag har ingen egen erfarenhet av tvåspråkighet, men som lärare bosatt i ett område där jag varje dag möter många svenska tvåspråkiga människor har jag gott om tillfällen att iaktta familjer som lyckas utmärkt och andra familjer som inte alls lyckas att bli tvåspråkiga. De barn som talar och obehindrat använder sina två språk och som inte blir ”halvspråkiga” vilket många tyvärr blir, har två dedikerade föräldrar som pratar, pratar, pratar med sina barn. Och läser, läser, läser. Jag tror absolut att det är jätteviktigt att barnen får ett modersmål. Det är jätteviktigt att behålla en nationell identitet och kunna prata med släktingar. Men jag anser att ännu viktigare, viktigare än att kunna konversera mormor på semesterresan i hemlandet är det att som förälder ta ansvar för att barnen får ett flytande skolspråk. Det är ändå i det landet du bor du ska göra dig förstådd dagligen och det är det skolspråket som du ska få betyg i och sannolikt är det i skolspråkslandet du ska ha din framtid. Med det sagt vill jag säga: Heder åt alla föräldrar som engagerar sig starkt i sina barns framtida språk! Det engagemanget kommer att bära barnen långt.

    • Lena Normén-Younger
      25 juni, 2013

      Fast hur bra svenska talar föräldrarna i förorterna i Sverige? Är det inte den totala segregeringen som verkar gälla för invandrare i Sverige som är det verkliga problemet snarare än att de håller på sitt modersmål?

      Mina och Victorias barn lever alla ett tvåspråkigt familjeliv pga en nordamerikansk pappa. Det växlas språk var 5:e minut i vårt hem, och jag har ändå också varit det närmsta rabiat med svenskan. Det är för tidigt att tala om ett skolspråk när man är 2,5 år och börjar sk preschool när barn knappast talar.

      Jämför situationen för en invandrare i Sverige som bor i förorten och kanske mest pratar svenska med andra invandrare eller sitt modersmål, med en svensk invandrare i Kanada som behärskar engelska, har kanadensiska vänner och kanske en tvåspråkig familjesituation. Det är som natt och dag.

      I Sverige är det väl också bara ca 50% av barn som har rätt till modersmålsundervisning som verkligen får den. Här stöttar man engelskan istället, och det verkar fungera i högre grad än vad modersmålsundervisningen verkar göra. Visst är skolspråket viktigt men det är inte viktigare än modersmålet. Jag menar att de är lika viktiga och kan existera parallellt genom kunskap och en bejakande miljö som omger barnet.

    • Victoria A. Fisher
      25 juni, 2013

      Hej!

      Jag är glad att du tog upp det här, för det är också en verklighet som finns här i USA bland invandrarfamiljer. Faktiskt så handlar hela min magisterutbildning om just detta, och som Lena skriver så är det stor skillnad på språk-kvaliteten hemma bland olika invadrarfamiljer. Här i USA är det en grov förenkling, men ändå sant, att säga att Kinesiska barn som inte kan engelska när de börjar skolan ändå gör jättebra i från sig i skolan inom ett par år, fast spansktalande barn fortsätter att ligga efter tills de ofta slutar skolan i High School pga att när de väl kommit ikapp med språket så ligger de efter i grundämnena till de grad att de helt enkelt inte hänger med. Och detta trots att ”språkdistansen” mellan spanska och engelska är mindre än mellan engelska och kinesiska/mandarin. Det har med hemmiljön att göra och deras grund i förstaspråket.

      I familjer där förstapråket har en stadig grund (rikt ordförråd, läskunnighet, och allmänt akademiskt berikande upplevelser) så gör de tvåpspråkiga barnen väldigt bra i från sig. Och som svenskar så är vi ju ofta rätt väl utbildade (även om man saknar universitetsurbildning) och har personliga resurser att hjälpa våra barn få ett rikt språk. Kan man läsa på ett språk, så kan man läsa på ett annat, även om alfabetena är olika, så är det en kunskap som förs över mellan språk utan jättemycket anstränging. Tvåspråkiga barn som fostras som jag gör med mina kommer fortsätta att ligga efter i skolspråket i flera år, men omkring 6e klass kommer de tvåspråkiga ikapp sina kamrater och går dessutom FÖRBI dem. Vi såg detta tydligt med Isak. Han kvalificerades som ”English Language Learner” till och med andra klass. På ett standarprov visade han sig ligga på den 59 percentilen i engelska i början av andra klass. I slutet av trean testades han igen och hade då skjutit upp till 99 percentilen!! Så den utlovade ”ikappkomningen” kom redan i trean för Isak, som sedan dess legat kvar där uppe i både matte och engelska.

  5. getswedish
    25 juni, 2013

    Vilken fantastisk respons och jag är glad att diskussionerna börjar visa realiteten av vilka fördommar, bromsklossar, motgångar som vi föräldrar möter varje dag.

    Jag tycker det är viktigt att skilja på socioekonomiska förutsättningar och flerspråkighet när man diskuterar utveckling av barn.

    Problemet med tvåspråkigheten inom skolväsendet är att det tar längre tid innan barn får det faktiska stöd de behöver om FÖRÄLDRARNA inte behärskar skolspråket. Jag har sett många exempel på svenska barn med inlärning, och eller beteende problem som mörkas eftersom många lärare tyvärr använder tvåspråkigheten som en förklaring till deras beteende.

    Att ordförådet inte blir lika stort som om vi hade bott i Sverige är ju givet! Vi har skrattat gott åt döttrarnas läxor under de första skolåren när vi inte kan hjälpa dem utan lexikon. Men tänk vilken katastrof det hade varit om jag hade försökt förklara språkgrunderna för mina barn på engelska. Jag visste ju inte ens vad trubbig triangel hette – det fick mina barn lära mig.

    Har beställt din bok Viktoria och det ska bli jättespännande läsning!

  6. Lena Normén-Younger
    25 juni, 2013

    En kul grej är att det kom en delegation från Göteborg på besök till Vancouver häromåret för att studera hur det kunde komma sig att asiatiska studenter med låg socioekonomisk status kunde göra lite bra från sig som infödda kanadensiska rent akademiskt, om inte bättre. Vancouveriterna häpnade! Svenska modellen och allt det där står fortfarande högt i kurs och kan kilade sig i huvudet över att Kanada kanske hade något att lära föregångslandet Sverige (många har en mycket positiv syn på Sverige).

    När man ser den akademiska hysteri som råder här bland asiater (tänk Tigermom) är det kanske inte så svårt att förstå, men svenskarna var tvungna att komma på studiebesök för att försöka bilda sig en egen uppfattning. En stor viktig skillnad i den kanadensiska kulturen är den starka tradition av fritidsklubbar för barn och vuxna, s.k. community centres där många invandrare lär sig sin första engelska och hittar sina första kanadensiska vänner.

    Integreringen är inte perfekt här heller, men det är många gånger bättre än i Sverige.

    Artikel om Göteborgarna hittar du här: http://www.canada.com/vancouversun/news/westcoastnews/story.html?id=c47a0c99-bb6f-4040-8418-17e83de55fc6

  7. Moa
    27 juni, 2013

    Min son växer upp fyrspråkig, det är inte riktigt självvalt från någon av oss, min man är fransk, jag svensk, dagis är tyskt och tillsammans pratar jag och min man engelska. Det gör vi Inte för att vi valt att prata engelska, men för att det är det språket som vi har gemensamt.

    Att framhålla svenskan har känts som en självklarhet för mig – även om jag fått höra av min syster i USA att jag ”måste minska mina förväntningar”, samt av andra svenskar i området som innan de lärde känna mig har hört mig prata med min son i butiken och därmed trodde att det skulle ge sår i öronen att umgås med mig (nu lägger jag upp tomaterna på rullbandet så att kassörskan kan scanna in dem och se hur mycket de kostar. Sen ska du få betala, då stoppar du in kortet i kortläsaren etc. etc. etc.). När han var riktigt liten var jag helt slut efter en heldag med honom, Tio timmar non-stop monolog för en relativt tystlåten person är extremt ansträngande! Men värt det, än så länge håller svenskan ett visst försprång till tyskan, det håller nog inte i sig så länge, men förhoppningsvis fortsätter svenskan att hålla sig på en bra nivå 🙂

  8. Pingback: I love svenska – Ny bok för att hjälpa flerspråkiga barn i utlandet | Svenska som modersmål utomlands

  9. Pingback: 6 viktiga faktorer som påverkar barns andraspråksinlärning vid utlandsflytt | Svenska som modersmål utomlands

  10. Pingback: Våga vara fanatisk med svenska utomlands! | Smultronstället

  11. Pingback: Team SMUL modererar mera! | Svenska som modersmål utomlands (SMUL)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

SMUL on Twitter – in English!

%d bloggare gillar detta: