Svensk-norska Victoria Akselsen Fisher bor i Oklahoma tillsammans med sin man Mark och deras fyra barn. Efter gymnasiet på humanistisk linje med fokus på tyska, spanska och latin, studerade hon i Spanien och Israel. Victoria är utbildad lärare med en magister examen i tvåspråkig undervisning och engelska som andraspråk. År 2012 publicerade hon boken ”Raising Children in the 11th Hour”; en föräldrabok med råd om hur vi kan fostra våra barn i dagens teknologitäta värld (utgiven på Amazon).

Som utlandssvensk förälder med egna erfarenheter av hur det var att växa upp tvåspråkigt med strikta regler om när man pratade svenska respektive norska, har Victoria en väl grundad personlig filosofi för hur man får sina barn att använda och utveckla sin svenska trots avsaknad av både svensk skola och regelbundna resor till Sverige. Så här summerar Victoria sina upplevelser och tankar om att fostra barn på svenska utomlands:

Linda Ström skrev nyss ett underbart blogginlägg för SMUL om hur verkligheten kan se ut för svenska familjer utomlands som först börjar med svenskan när barnen är ett par år. Linda drog bort skuldmanteln och gav acceptans för att inte alla kan eller orkar driva igenom svenskan hos sina barn. Frågorna jag fick att besvara lyder istället så här: Hur gör man när Sverigeresorna inte är genomförbara med den frekvens man hade hoppats? Är det kört för svenskans del när barnen sommar efter sommar går utan Sverigevistelser?

På detta svarar jag och mina barn ett rungande ”Nej!” och välkomnar er till vår vardag.  Möt Isak, elva år som kan ses på korten till höger. Hans senaste resa hem till Sverige gjordes när han var fem år gammal. Under de sex år som gått sedan dess har Isaks svenska förbättrats kolossalt, trots att han inte besökt Sverige och att han gått hela lågstadiet i USA med engelska som skolspråk.

Isak har tre yngre systrar (Elina nio, Anja sex och Julia fyra år gamla). Alla pratar svenska flytande och utan brytning, men med en del osvenska uttryck här och där. Isaks allmänna språkutveckling har kommit längre än de andras och hans engelska är nu för första gången något bättre än svenskan. Men trots att han bott utomlands under hela sitt liv och sällan varit i Sverige, skulle han nog kunna börja i en svensk sjätteklass till hösten och klara av undervisningen utan problem.

Våga vara fanatisk
Många tvåspråkiga barn tappar sitt minoritetsspråk efter första klass. När barnet går i skolan hela dagen omgivs det plötsligt av skolspråket som inte bara blir barnets konversations- och vardagsspråk utan även det kognitiva och akademiska språk som de måste ha för att klara av skolan. Om man inte fyller på med svenska i något sånär motsvarande grad bildas en stadigt ökande kunskapsspricka mellan språken. Har man dessutom inte förmånen att resa hem till Sverige ofta och åtnjuta den kulturella statushöjningen av svenska (i barnets ögon) samt dra nytta av ”intensivkursen”, då får man nog acceptera att tvåspråkigheten inte kommer att bli en verklighet.

Av egen erfarenhet vet jag att det är fullt möjligt att höra den mest rena och klingande svenska från unga munnar tusentals mil från Sveriges sköna dalar. Det krävs att man måste vara rätt oblyg och lite lätt fanatisk med svenskan hemma. Utan en svensk skola och svensktalande lekkamrater utgör man som förälder en enda droppe sötvatten i en språklig ocean. ”Jag gör inte detta för ditt sjuåriga jag, utan för ditt tjugoåriga jag”, är en fras som jag ofta använder när mina barn klagar på att jag agerar svenskpolis.

Prata svenska hela tiden
Det kan verka både självklart och ganska lätt att lära sina barn svenska utomlands, men att som förälder prata svenska till 100 procent i en osvensk värld är svårt. Jag var au pair ett år i San Francisco innan jag gifte mig och slog mig ned i USA. Engelska som babyspråk satt i ryggmärgen på mig. Under flera veckor efter Isaks födelse fick jag tvinga mig själv att byta till svenska. Svårast var att prata svenska med en baby offentligt. Ändå gjorde jag det genom att t ex diskutera ”extrapris på gröna bönor” med Isak i mataffären. Att folk stirrar och frågar om språket är nu en del av min vardag men ett pris som är värt att betala.

Flera år (och barn) senare stod jag inne på IKEAs familjetoalett och träffade där en utländsk mamma med ett femårigt barn. Hon hörde att jag pratade svenska med mina barn och förklarade att hon också pratade sitt språk med sin dotter, fast bara hemma och aldrig ute bland folk.

”Varför inte?” undrade jag.

”Folk kanske tror att vi pratar om dom,” svarade hon.

”Jo, men ibland gör man ju det,” skrattade jag.

Kvinnan såg lite illa berörd ut över mitt skamliga erkännande, men efter en liten stunds samtal så visade det sig att hennes dotter pratade nästan uteslutande engelska även när mamman pratade sitt modersmål med henne. Detta fick mig att känna mig stärkt i mitt beslut att aldrig prata engelska med mina barn.

”Ser ni mamman där? Hon har inte pratat sitt språk tillräckligt mycket med sina barn så nu kan dom inte sitt språk. Hur ska det gå när de hälsar på sin mormor?”, passade jag på att säga till mina barn då. Tänk vad man kan säga mycket oförskämt när ingen runt omkring en förstår!

Att bara prata svenska hemma innebär också att leken syskon emellan bör ske på svenska. Jag har tidvis varit ganska tjatig med detta, eftersom lekkompisar är A och O när det gäller barnspråk. Man kan behöva använda belöningssystem hemma ibland för att ge extra motivation om detta ska lyckas. Tack vare mina äldre barns flytande svenska har min yngsta dotter Julias svenska varit mer varierad och mera ursvensk i tidig ålder än vad den var för min äldste son som bara hade mig att prata med. Detta trots att Julia började förskolan ett år tidigare än de andra.

För alla bra regler finns det såklart undantag, som dikterar när jag inte använder svenska. Här är de vanligaste:

• När vi har andra barn hemma hos oss och jag behöver tilltala gruppen som helhet, och för att undvika känslor av utanförskap.
• Vid läxläsning förekommer ofta lite blandspråk eftersom instruktioner inte ges på svenska.
• Om jag behöver tillrättavisa mitt barn till förmån för ett annat barn eller familj då vill jag att vederbörande ska förstå vad som sägs.

Media, media, media
Den som säger att tvåspråkigheten kommer gratis har troligen inte försökt lära ett barn svenska utomlands. För oss har det varit en gedigen investering i filmer, böcker och ljudböcker där min mamma och familj i Sverige ska ha all ära – något som kanske känns igen bland utlandssvenskar. Men med utökat internetbaserat filmutbud, nedladdningsbara ljudböcker, och böcker till surfplattor o.s.v., är det både lättare och billigare nu än när jag började min tvåspråkiga resa för elva år sedan. Att höra och ha tillgång till ett varierat språk är otroligt viktigt. Svensk underhållning utgör också en värdefull beståndsdel av ens barns kultur. Att känna till barndomens julkalendrar, kunna prata om LasseMajas bästa mysterier och känna igen kända svenska varumärken hoppas jag kommer att ge en ”hemmakänsla” för mina barn den dagen de till slut återvänder till Sverige. Därför lyder mina råd som följer:

1. Uteslut de inhemska TV-programmen så mycket det bara går. Spela svenska filmer, svenska tv-program, dubbade Disneyfilmer, e.t.c..
2. Spela svenska ljudböcker i barnens rum, i köket och i bilen, morgon, middag, kväll. Snart pratar sexåringen som Astrid Lindgren när lunchrasten ska beskrivas.

Oroa dig inte över landets språk
Mitt jobb är att lära barnen svenska. Landets språk kommer självmant och blir snabbt en stor konkurrent till svenskan. Inget av mina barn kunde prata mer än några korta engelska meningar när de började den tidigaste förskolan (pre-K vid 4 års ålder). Trots att skolan bara varade 2,5 timmar per dag kunde alla fyra barnen prata obehindrad engelska i slutet av året. Min svärmor undrade när i hela friden jag skulle lära hennes (då) enda barnbarn engelska och mitt svar var helt enkelt: ”Aldrig!” Vi svenska föräldrar bör inte känna någon press att lära barnet landets språk – det kommer ändå. Mitt råd är att ge svenskan ett ordentligt försprång. Om barnens utländska förälder kan stötta detta till 100 procent betyder det ännu mer. Jag måste ge mycket av äran till min man gällande våra barns framgång med svenska. Han har gjort tappra, ogrammatiska och gravt accentpräglade försök att prata svenska med barnen tills dess de var cirka fyra år. Det har onekligen höjt svenskan värde och frekvens i vårt hem. Detta trots att han aldrig varit mottaglig för lektioner i svenska från hustrun (hmm..).

Läs!
Jag frågade Isak och min nioåriga Elina vad de tycker hjälper svenskan mest och båda svarade: ”Att läsa böcker!” Isak har läst alla Harry Potter böckerna på svenska. Elina har läst fyra av dem, för att nämna några.

Handen på hjärtat; det finns ögonblick då det slår mig att detta kan likna någon slags sjukdom att hålla så hårt på det svenska. Det blir en konstgjord värld i ett personligt mini-Sverige, som utan mina ansträngningar skulle försvinna på nolltid. Är det rätt att fylla dem med min längtan och skapa denna näst intill fabrikerade identitet? Kanske borde jag slappna av lite, och strunta i om huset fylls med engelska ibland?

Jag viftar genast bort sådana tankar innan de hinner slå rot. Att mista ett minoritetsspråk sker skrämmande fort. Och på andra sidan oceanen finns (förutom Kristinas astrakan) en hel släkt – min släkt och deras släkt – av levande människor som är lika mycket deras som dem de har vuxit upp med här. Min förhoppning är att mina barn en dag kan få lära känna sin svenska familj, helt utan språkbarriärer. Det finns ett land, en kultur och ett potentiellt liv där borta som kan bli deras, där ingen de möter behöver ana att de inte växt upp i Sverige.

Kanske kommer de aldrig att behöva, eller ens välja, att använda svenskan som vuxna, men mitt mål är att porten till Sverige och släkten skall vara öppen, nu och i framtiden.

Dela gärna med dig av dina personliga tankar om de ämnen som Victoria beskriver. Vågar du prata svenska när andra är med som inte förstår? Blir du någonsin ifrågasatt för att du pratar ditt språk med ditt barn?