I samband med SWEAs världsmöte i Bologna passade Monica Bravo Granström och undertecknad på att besöka Svenska skolan i samma stad. Initiativtagaren till denna, Emma Ageberg, hade varit snäll nog att bjuda in oss, och tillsammans med henne och sju andra mammor njöt vi av antipasti och Emmas och hennes italienske mans eget tillverkade vin under intressanta samtal om hur flerspråkighet fungerar i Italien.

Det blev ganska snart tydligt att många föräldrar arbetar långa dagar i Italien. Ibland kommer man inte hem förrän kl åtta eller nio på kvällarna fastän man börjar relativt tidigt. Detta begränsar naturligtvis tiden man har tillsammans med barnen; i vissa fall sov redan de små barnen innan man kom hem på kvällen. De som inte arbetade (tre av åtta mammor) hade mindre problem med att få igång svenskan. Både Monica och jag blev imponerade över hur de som arbetade ändå kämpade på inom den ram av de förutsättningar man hade.

De svenska mammorna berättade också om en något oförstående omvärld, att det fanns att stort kritiskt fokus på föräldraskap hos de kvinnor som arbetade och roliga historier om sina smarta barn. Speciellt kul hade vi åt en av mammornas söner som alltid under besök i Sverige blev tillsagd att i Sverige pratar vi svenska. Samma lille finurlige kille sade till mormor när hon kom på besök till Italien: ”Nu är vi i Italien, nu pratar vi italienska, mormor!”

Språkvalet stod för några mellan italienska, svenska och engelska, beroende på var man hade träffats och vilket språk man då hade pratat. En mamma med en liten son på ett och ett halvt undrade om familjen skulle välja svenska eller italienska som gemensamt språk, då hennes man kunde svenska. Detta stimulerade en livlig debatt där slutsatsen blev att de nog borde prata svenska hemma för att öka barnets chans att lära sig svenska. Dilemmat för denna mamman var att hennes italienska var på nybörjarstadiet och borde förbättras innan hon gick tillbaka till arbetslivet.

I Italien börjar man skolan tidigt. Förskolan börjar när barnet är tre år och innebär undervisning från 8:30 till 16:30 trots att barnen var så små. Barnen har dock ingen garanterad plats, och skolan frågade var far- och morföräldrar bor för att avgöra om vem som har störst rätt till skolan. De av mammorna som hade farföräldrarna inom kommungränsen hade mindre chans att få en plats på skolan trots att de jobbade heltid. För många var farföräldrarna starkt engagerade från att mamman gick tillbaka till jobbet, vilket man gjorde tidigt; bland de närvarande hade vissa gått tillbaka till jobbet när barnet var fyra månader*.  Kombinationen av mycket arbete och press på barnen som hade enormt mycket läxor, gjorde att orken att försöka motivera barnen att prata svenska ibland tröt.

Andra historier som fick mig att studsa till var att vissa av mammorna ibland hade blivit inkallade på samtal till skolan om sitt föräldraskap. En skola påstod att en kvinnas dotter inte visste om hon var flicka eller pojke, och att dottern upplevde en förvirrad könstillhörighet vilket man inte tyckte var bra. Mamman föreslog då skämtsamt att de kunde gå och köpa nagellack till den sjuåriga dottern, vilket skolan tyckte var toppen. I dagens Sverige där hen-debatten fortfarande råder, skulle man nog häpna över synen på barn och kvinnor i Italien. Kvinnorna vi träffade hade dock en oerhörd skön inställning och några berättade humoristiskt om hur de trots detta levde sina liv med mer jämlika svenska ideal än de som annars rådde i Italien.

På svenska skolan i Bologna har man tretton barn fördelade över tre klasser, från förskolan och upp till åk 6. Tre lärare undervisar. En stor utmaning bestod i att uttala vokaler, som uttalas på ett annorlunda sätt än på svenska. Annars verkar upplägget likna det som vi hade i Vancouver. På båda skulle man fira kanelbullens dag den veckan vi var på besök.

Tack för ett underbart besök i en annan flerspråkig verklighet än den jag har här i Vancouver och den som Monica har vid Bodensjön. De hinder som finns i vardagen mot flerspråkighet kan skilja sig åt mellan länder, men föräldrars ambition om att man vill att barnen ska dela ens språk och kultur verkar vara densamma i vilket land man än bor.