Mia Logie är ordförande för Svenska skolan i Vancouver, och mamma till Linnea, fem år och Jesper, tre år. Mia bor tillsammans med sina barn och sin man Tim i North Vancouver i Kanada. Här berättar hon om när hennes son identifierades som att ha s.k. expressive speech delay och hur hon och familjen fick lära sig hantera det. Idag pratar Jesper utan problem, och Mias historia är ett fint exempel som visar att det kan vara värt att inte ge upp flerspråkigheten när språkutvecklingen är försenad.

När min son var två år gammal blev det tydligt att han var ovanligt sen med talet. Det var vår husläkare som till slut tyckte att han borde säga fler ord än ”mamma” och ”A-a” (pappa), som i stort sett var de enda ord han använde. Jag hade hört många kompisar lugna mig med att ”Det kommer. Helt plötsligt kommer han att börja prata flytande”. Jag litade på deras erfarenhet, och min egen övertygelse om att inte tvivla över hans förmåga eller överge hans tvåspråkighet. Jag är tacksam att vi har logopeder som är kunniga och uppdaterade kring flerspråkighet här i Kanada och generellt kände jag att jag hade stöd kring detta. Jesper sade visserligen sitt första riktiga ord när han var nio månader gammal, men sedan var utvecklingen väldigt långsam de kommande två åren. Detta var stor skillnad jämfört med hans äldre syster vars talspråk hade utvecklats på ett explosionsartat sätt så snart hon yttrat sitt första ord.

Vår husläkare var förståndig. Hon ville att vi skulle få en professionell bedömning och ställde oss i kö för att jobba med en logoped, eftersom det kan ta upp till ett år att komma in. Det viktiga var att hans tal hann ikapp tills han skulle börja förskoleklass vid fem års ålder. Först fick vi bekräftat att hans hörsel var god, sedan dessutom att hans beteende var normalt för hans ålder och hans förstånd intakt. En inledande bedömning med logoped bekräftade att hans hörförståelse var normal till hög, men att hans uttrycksförmåga i tal var märkbart försenad. Detta kallas ”expressive speech delay”, och betecknas alltså av en försening av tal och verbal uttrycksförmåga.

Visst blev jag lite orolig. Googlade och funderade. Kunde han ha fått skador på hjärnan som gjorde att han hade svårt att forma tungan? Mina tankar kretsade kring situationer då sådana skador kunde ha uppstått. Eller var han generad att experimentera med talet inför sin syster, som han avgudade och som pratade så lätt och så mycket? Hade han inte fått tillräckligt med tid med jämnåriga för att se att det var lika nytt för dem? Hade jag varit för upptagen för att hinna prata på ”bebisnivå” med honom? Men anledningen till talförseningen spelade inte så stor roll. Jag insåg att det var bäst att lägga energin på att göra det bästa med de verktyg vi hade. Således tackade jag glatt ja till en kurs i hur man stöttar barn med tal- och språkproblem.

Den våren gick vi i lekgrupper och jag utbildades i barns språkutveckling och filmades när jag umgicks med mitt talförsenade barn. Jag följde riktlinjerna så gott jag kunde med en fyraåring i hemmet. Vi gjorde framsteg. Jespers vokabulär fortsatte att utvecklas, från cirka 25 ord under vintern till cirka 60 i slutet av maj. Men det gick långsamt tyckte jag, eftersom han inte ville sätta ihop ord eller meningar. Han envisades med att sätta ihop ett ord med rörelser, tex ”äpple” och skaka på huvudet. Varpå jag svarade ”Nej tack. Jesper inte (ha) äpple”. Det blev mycket och ofta väldigt frustrerande för en kille som visste vad han ville säga, och en omvärld som inte förstod. Det verkade som att han ibland trodde att jag trilskades och som att han tänkte ”Mamma vet väl ändå vad jag tänker?!”.

I mitten av juni åkte vi till Sverige. Jesper hade lärt sig sitt första ord i Sverige två år tidigare men hade inte varit där sedan dess. Inom en vecka började Jespers tal utvecklas med rasande fart. Högst anmärkningsvärt, eftersom jag var ensam med barnen, enormt jetlaggad med tillhörande grinighet och oförmåga att planera lekträffar. SAMTIDIGT bestämde han sig för att sluta med blöjor och helt hålla sig till toaletten. Visst kan detta vara ett sammanträffande. De flesta barn med försenad talförmåga (utan sjukdomsdiagnos) börjar prata kring treårsåldern, och detta gällde även pojkens pappa. Men jag tyckte det var mycket intressant att allt skedde så plötsligt precis efter att vi kommit hem till Sverige, och helt utan ansträngning. Det var precis som att han behövde ett rejält språkbad för att känna sig säker på skillnaden mellan språken och vad som hörde hemma var i hans språkliga hjärncentrum.

När vi åkte tillbaka hem till Kanada sex veckor senare talade Jesper svenska i stort sett flytande. En vecka efter återkomsten började meningarna komma även på engelska. I augusti hade det gått ett knappt år sedan talförseningen identifierades och han skulle börja träningen med logoped. Som jag misstänkte var hans tal nu helt ikapp med hans jämnårigas. Logopeden påpekade uppmuntrande att han dessutom var helt tvåspråkig! Några veckor senare i samband med hans treårsdag så satt Jesper i bilen tillsammans med sin pappa, syster och systerns fröken på svenska skolan. Fröken mejlade mig senare, fascinerad: ”Vad Jesper har blivit duktig på att prata! Han satt i bilen och pratade svenska med mig och engelska med sin pappa, det var helt fantastiskt!”

Information om träning för barnet med en försening av talet: Det språkutvecklingsprogram som jag följde heter ”It takes two to talk” (www.hanen.org). Programmet är utvecklat i Kanada men finns också i andra länder. I programmet får man lära sig identifiera vilken nivå barnet är på med sitt språk, från upptäckare till meningsbyggare. Sedan anpassar man sina mål och väljer verktyg baserat på detta. Några generella råd är att:

• Titta på ditt barn och tala i ögonhöjd.
• Repetera allt det som du tror att hen menar.
• Tala långsamt och artikulera tydligt.
• Var fåtalig, det vill säga använd bara de mest informationsgivande orden så att du hjälper barnet fokusera.
• Barn föds inte med en förståelse av vad kommunikation går ut på. Om ditt barn fortfarande håller på att upptäcka kommunikation, så ga-ga och babbla med barnet på dess nivå, för att visa strukturen och glädjen i ett samtal hur man turas om och svarar an.
• Lek dig fram till språket. Språket börjar ALLTID med en vilja att kommunicera, så knyt an och ha roligt med ditt barn. Sjung sånger, läs ramsor och lek lekar och lämna tomrum där du väntar och väntar och ger dem rum att fylla i de utelämnade orden.
• Låt ditt barn leda leken. Lär dig att lyssna efter barnets intressen, och bygg upp en motivation för att kommunicera genom att visa hur tillfredsställande det kan vara i de situationer barnet är mest motiverad för.