Carina Middendorf från Västergötland bor sedan mer än 20 år i Tyskland med sin tyske man. När de blev föräldrar till tvillingar år 2000 började de aktivt att fundera på hur de skulle ha det med språken i familjen. Båda föräldrarna pratade redan då svenska och tyska obehindrat, men parets gemensamma språk i vardagen var tyska. Numera har Carina många erfarenheter av  att leva med två språk i familjen, som hon gärna delar med sig av.

Här tipsar Carina om olika saker att tänka på för att man som förälder ska fortsätta ha ork och motivation för att fortsätta hålla ångan uppe.

När äntligen de ansträngande småbarnsåren är förbi, kan man som förälder lugnt andas ut, lägga sig på soffan och äta praliner. Mina barn, kan man tänka, de kan inte bara gå utan stöd, klara sig utan blöjor, lägga pussel med mer än tjugo bitar och cykla, de kan också prata svenska fastän vi bor i ett annat land. Om barnen dessutom kan läsa och helst skriva hyfsat på svenska, då kan jag ta mig ett glas champagne också, där jag ligger på soffan i mitt utländska vardagsrum och vara extremt nöjd med mig själv och min fostrargärning.

Men, hallå där!? Är den klar nu, den språkliga fostrargärningen? Jo, vi har läst alla Astrid Lindgrens böcker och drösvis med andra svenska klassiker. Vi har uppmuntrat barnen att själva läsa Lassemajas detektivbyrå.Fem myror är fler än fyra elefanter har gått åtskilliga varv i DVD-spelaren och vi kan köra spontan allsång till CD-skivorna med Svingelskogen. Vi har löst barnkorsord, pysslat med Bamse och fyllt i alla tillgängliga övningar för lågstadiets svenskaundervisning. Vi har skypat med mormor och mejlat med morfar. Vi organiserade en svensk föräldra-barn-grupp när barnen var små och skickade dem regelbundet till kompletterande svenska när de började skolan. Räcker inte det kanske?!

Det är en extremt bra början! Alla föräldrar som inte gett upp, utan bara tvivlat lite de första tio åren har verkligen gjort ett bra jobb. Det är nu, när 11-åringen vill träffa kompisar istället för att gå till svenska skolan, när fotbollen blir intressantare än svenska korsord och Magnus, Brasse och Eva bara är så piiiiinsamma, som det gäller att inte tappa taget. Vi måste försöka att inte ta det personligt när 12-åringen föraktfullt fnyser åt det svenska passet och att som förälder inte börja gråta när tonåringarna föreslår andra resmål än Sverige.

Hur ska vi göra nu då? Hur gör man för att ”inte tappa greppet”? Som svenska föräldrar i utlandet vill vi förstås att telingarnas svenska ska fortsätta att utvecklas på ett åldersadekvat sätt, även om det periodvis inte verkar vara ungarnas första prioritet. Först och främst fortsätter det det klassiska rådet att gälla: prata svenska med ditt barn! Om inte du prioriterar svenskan, så kan du inte räkna med att ditt barn gör det. 

Mina bästa tips:

• Säg upp prenumerationen på Bamse och skaffa Kamratposten istället. De lyckas alltid hitta intressanta teman som engagerar.I det finns material som passar det äldre barnet; längre reportage om mobbing i skolan, att vara adopterad, hur det är när föräldrar skiljs. Inslaget ”Kropp och knopp” väjer inte för något som har med fysik och känslor att göra. Dessutom brukar det finnas bok- och filmrecensioner.
• Rensa i bokhyllan! Ut med Pippi och Pettsson och in med böcker av Johanna Lindbäck, Lisa Bjärbo och Jenny Jägerfeld. De skriver om och för ungdomar, men berättar samtidigt en massa om hur det är att vara ung Sverige i dag.
• Leta efter nya svenska filmer. I rymden finns inga känslor och Hur många lingon finns det i världen? är fina filmer som är lätta att relatera till och roliga att prata om.
• Låt ungarna slippa föräldrar ett tag och låt dem få umgås med jämnåriga dygnet runt på läger i Sverige. Det finns många olika sorter och du hittar säkert något som passar just din unge: konfirmationsläger, ridläger eller kanske fotbollsläger?
• Var generös med ditt hem! Bjud hem svensktalande ungdomar eller kusiner från Sverige och låt dem stanna ett tag. Eller var ännu modigare och ta emot en utbytesstudent för ett läsår?

Ärligt talat, föräldrakollegor, just det här med språket skiljer sig inte mycket från alla de andra sakerna som man ständigt debatterar med puberterande ungdomar. Som förälder måste du både sätta gränser och stå ut med att de överträds. När det gäller språket, vill du att de ska prata svenska medan de vill det inte. Du vill säkert dessutom att de ska komma hem en viss tid och hålla sig till er familjs regler, , vilket de kanske inte heller vill? Det är trots allt ett ganska normalt tonårsbeteende, att testa vad som händer om man bryter mot reglerna. Det är en del av att frigöra sig från oss och bli egna individer. Puberteten är inte bara ”när föräldrarna blir jobbiga” utan också en tid av förändring.

Vi föräldrar måste bli bättre på att lita på att vi har gjort vårt jobb och gett dem tillräckligt med verktyg för att de ska klara sig utanför familjen – även språkligt. Vad jag vill säga med detta, är att det faktiskt är okej att slappna av lite som förälder och låta ungarna ta sina egna beslut. ”Tillräckligt bra” som tvåspråksförälder räcker, man måste inte vara perfekt.