Sofia Solfors är en Skåne-tjej som alltid längtat utomlands. Tillsammans med sin man Stefan gick första utlandsflytten till Boston i USA för att studera. Vid andra utlandsvistelsen hade familjen utökats med två små barn och gick till Vancouver i Kanada. Nu bor familjen sedan två år i en liten by i Haute-Savoie i Frankrike, nära Genève. Här berättar Sofia på sitt humoristiska sätt om hur barnen erövrat och förlorat språk under de olika perioderna utomlands och hemma.
Heathrow, London, 2005 – Jag sitter mellan mina två små barn (tre och ett och ett halvt år) i ett flygplan med destination Vancouver, Kanada. Maken en plats bort. Planet kan inte lyfta, ett oväder står rakt över flygplatsen och vägrar ge med sig. Det ser faktiskt ut som om någon står utanför planet med stora spannar med vatten som personen kastar på planets fönster, så mycket regnar det. Min 1,5-åriga dotter, har tröttnat på att sitta fastspänd och inte få flyga iväg. Hon illvrålar ”Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte”, ett mantra som hon ökar i ljudstyrka för varje gång hon skriker ut det, vilket är ofta. En flygvärdinna är snäll och kommer förbi med en kaka för att trösta, som snabbt måste skickas iväg p.g.a. skrikande dotters äggallergi. ”Kaka”, illvrålar hon istället nu. Och ”Jag vill inte” där emellan, såklart. Jippi. Min egen entusiasm över denna resa har också svalnat relativt drastiskt, just i det ögonblicket. Jag vill faktiskt inte heller, längre.
Vi har sålt vårt första hus, en gammal skånelänga som vi älskat högt och renoverat med kärlek. Där bägge barnen fötts, rabatter anlagts och träd och blommor planterats för att växa för framtiden. Vi har sålt två bilar och packat ihop alla våra tillhörigheter, vilka just nu befinner sig på plats i Vancouver i vår nya lägenhet. Jo, vi är faktiskt på väg att flytta dit. Till ett nytt liv vi inte känner än. Och ”Jag vill inte”-skriken får mig just då att ifrågasätta vad vi håller vi på med. Är vi inte riktigt kloka? Vi som hade det så bra hemma i Sverige.
Jag har alltid älskat äventyr och från mitt barnrum och perfekta trygga uppväxt längtade jag bort. Trots att allt var toppen och inget fattades. Jag tyckte andra länder, spännande människor som bott på olika platser och rest mycket, för att inte tala om främmande språk, de var så fascinerande. Språk roligast i skolan. Och det är väl någonstans den drömmen jag fortfarande när. Men där och då i flygplanet på Heathrow, på väg till det okända, var jag lite lätt trött på spänningen.
När vi äntligen lyft över molnen, slocknade bägge barnen och sov sedan snällt i stort sett hela flighten. Inga konstigheter. Jag började känna mig cool och äventyrslysten igen. Yes, vi var på väg mot ett nytt liv!
Att flytta med så små barn upplevde jag som lätt. Som att åka på semester, fast sedan stanna kvar. ”Nu bor vi här på hotellet”, liksom. Det går ju knappt inte ens att förklara för en 1,5-åring vad olika länder är (ligger Legoland i Danmark?), så vad gör det då om man råkar bo i ett annat land? Och när de pratar annorlunda på lekplatsen, ja det kan ju såklart vara lite jobbigt för små barn. Men många barn börjar ju ändå prata sent och sen finns det ju ett språk mellan små barn som är utan ord och universellt på något sätt. Barnen hittade kompisar på lekplatsen och på ”öppna förskolan” som vi snabbt hittade i vårt område. Ett starkt motstånd fanns i vardagen i början, och det var Tv-tittande. Det tog tid att vänja sig vid att barnprogrammen var på engelska, trots att vi föräldrar jublade över fantastiskt gulliga kanadensiska kanalen ”Treehouse”, som kändes väldigt gullig och oskyldig och långt från Disney.
På hösten började de sedan att gå i pre-school och lärde sig engelska så smått. I början var det så svårt! Jobbigt att inte förstå vad fröken sa, nu när mamma och pappa inte kunde rycka in och översätta om det behövdes. Jag skickade med lappar med enkla ord till fröknarna som kunde behövas under dagen; som kissa, dricka t ex. Snabbt började barnen plocka upp enkla ord och fraser. De kunde svara på enkla frågor med yes och no, om någon tilltalade dem i hissen. Jag försökte hela tiden hjälpa till på traven hemma och frågade dem saker på engelska (”prata svenska, mamma”, sa de då), vi räknade och lärde oss färgerna. Men det satt långt inne ändå. Vid ett tillfälle sa jag till min tre-årige son: ”Du måste försöka lära dig engelska!”, varpå han svarade; ”Nä mamma, jag måste verkligen lära mig att gå med mina Spindelmannen-flipflops!”
Det där att barn är som svampar och att det går på en månad att lära sig ett språk. NÄ, säger jag. Med eftertryck. Men, efter första året hade det lossnat ordentligt. Då klarade de sig hyfsat i skolan och ute bland folk. De hade vant sig vid TV:n, trots att glädjen var enorm om någon skickade en svensk DVD. Vi hade också många svenska filmer med oss, och dessa föredrogs utan undantag. Efter år två kom sen ketchupeffekten. Då började våra två små helsvenska barn, med svensk mamma och pappa, att leka på engelska. Svara oss på engelska, när vi frågat på svenska. Allt det där som vi tänkt att det aldrig skulle hända, som jag nästan längtat lite efter när vi träffat andra svenskar med barn. Hur gick det till? Från att vi tränat och tjatat och lirkat, så bara kom det. Allt samtidigt och lite utan förvarning. Och sen gick det liksom inte att stoppa. Men det tog två år.
När vi flyttade tillbaka till Sverige efter tre år i Kanada, tänkte jag självklart i samma anda, nu ska de behålla sin engelska! Så bra som de pratar nu, det får de bara inte tappa. Jag försökte få dem att få läsa engelska i skolan, trots att man normalt inte börjar med det förrän i trean i Sverige, men det gick inte. De där engelskspråkiga barnen som lekt på engelska, så fort de landat på svensk mark, var det som de glömt engelskan helt. De var så glada att prata svenska igen. Ibland blev det så härligt: ”Mamma, tanten i kassan pratar svenska”!
Efter knappt fyra år hemma i Sverige, var det dags för oss att flytta utomlands igen. Denna gång till Frankrike. Om barnen var relativt enkla att flytta till Kanada, var det betydligt mer motstånd denna gång. Barnen hade nu blivit tre i syskonskaran och var nu i åldrarna: 10, 8 och 4. De hade ju åsikter om flytten såklart. Vi valde att sätta de två stora barnen i internationell skola med engelska som huvudspråk, men många inslag av franska. Vår minsta satte vi i franska byskolan. Ju snabbare hon lärde sig franska, desto snabbare kunde hon leka med alla de söta franska grannarna som knackade på hos den blonda flickan. De stora var blyga på både engelska, och franska hade de knappt aldrig hört. Jo, några få ord och repliker i filmen ”Madagaskar 3” och med då med referensen till ”Dubois”, dvs den odödliga och väldigt elaka polisen. Franska var obegripligt.
De två stora hade heller inte helt lätt med engelskan i början. Dessa barn som varit flytande i språket bara några år tidigare. De fick verkligen kämpa för att komma ifatt. Och det tog ett helt år, innan de kände sig helt bekväma i både skola och språk. Vid 12 och 10 års ålder rättar de nu ständigt sina föräldrars engelska för såväl uttal som ordval (Fel uttal? Moi?). Lillasyster, lilla fröken Frenchie, hon knallade in i skolan utan att kunna ett ord franska, och som enda utländska barn. Jag hade laddat ner en app till telefonen (TicTic, en söt tjej som uttalar ord och fraser, finns på flera språk) som vi hade tränat lite på under sommaren, men det var det lilla ändå. Till en början var hon glad och sa att hon fattade det mesta. Efter några veckor kom det första bakslaget. Hon gillade inte skolan! Hon var inte lika spännande bland kompisarna längre, och de började också inse att hon nog inte tänkte säga något. De gick tillbaka till sina gamla kompisar. Att äta på ”cantine” var inte heller populärt. Fyra rätter varje lunch: sallad, huvudrätt, ost och dessert. Alla rätter med något fel; salladen hade sås, pizzan vuxensmak, osten ska vi inte tala om och citrontarten till efterrätten var sur. Lika sur som dottern började bli. Fram till jul första terminen sa hon nästan inte någonting. Damen som jobbade i La Cantine sa att hon aldrig hört dotterns röst. Alla föräldrar med oblyga och normalt snackiga barn får ju sig en tankeställare över en sådan kommentar, ja, det fick i alla fall jag. Efter jul lossnade det dock så smått och lagom till första sommarlovet, parlerade dottern hyfsad franska. Och när hon väl börjat öppna munnen stod det klart, hennes uttal var i alla fall alldeles perfekt. Nu, när två år gått, är hon väldigt nära flytande. Hon gör de fel hennes franska kompisar också gör, noterar jag. Och ibland väljer hon fel vid feminin och maskulin. Men annars, oh là là!
Det är snart tio år sen jag satt där i flygplanet på Heathrow. Barnen, i alla fall de stora, skulle fortfarande helst vilja bo i Sverige om de fick bestämma själva. Men de trivs jättebra här i Frankrike. Och de har sakta börjat inse, att det finns fördelar med utlandslivet. Mamman, hon tvekar inte alls längre. Jag-vill-inte-skriken (som sällan hörs numera) biter inte längre på mig. Jag är så stolt över mina (snart) tre-språkiga och väldigt internationella barn!
