Av Katarina Guder

Katarina Guder är född i Sverige och uppvuxen på ett flerspråkigt vis med svensk mamma och tysk pappa. Hon har bott i  olika länder som barn och vuxen, talar fyra språk och som en andra generationens utvandrare känner hon sig som ”svensk på avstånd”.

Sedan tio år tillbaka bor hon och hennes nya zealändske man i Storbrittanien, där hon jobbar i Londons finansdistrikt. Katarina och Bruce har två pojkar på 2 och 3,5 år. Här delar hon med sig av sin personliga historia, där vägen till barnens svenska inte har varit rak och detta med att vara konsekvent inte har varit självklart.  Läs Katarinas historia om hur detta med att göra svenskan till en positiv upplevelse kan vara viktigare än att låta bli att blanda språken.

 

– Neee-eej….(s)luuuta mamma, inteeee tickle….., noooooo-eeeeeej!’

Så här låter min 2-åring efter en veckas semester hos min mammas släkt i Norrland. Ord kan inte beskriva glädjen jag känner över hur långt vi har kommit.

Vi har två pojkar på 2 och 3,5 år. Pappa är från Nya Zealand och vi bor i London. Vår väg till flerspråkighet har varit krokig, minst sagt.

Jag är själv uppvuxen med svenska och tyska. Tillgången på flera språk och kulturer är den bästa presenten jag någonsin har fått. Det är självklart att mina egna barn ska få samma möjlighet att bli flerspråkiga och att lära sig svenska, tyska och engelska.

Redan som gravid med första barnet läste jag på om ämnet flerspråkighet, och blev lite fundersam. Experterna tyckte så mycket! Man skulle förbereda sig på en kritisk omgivning. Man skulle vara konsekvent och helst ”native speaker”. Och metoden ”en förälder, ett språk” (OPOL – one person, one language) var tydligen att föredra.

Men det var bara jag i familjen som hade mer än ett modersmål. Världen utanför var och förblir engelsktalande. Skulle vi flytta till Tyskland eller Sverige – mina två hemländer där jag inte har bott på mer än 15 respektive 20 år – det kändes mer än främmande. Min man Bruce pratade engelska och kunde följa ett vardagsamtal på tyska, men inte mer. Det var viktigt att han kunde ta del av våra samtal. Var jag tvungen att välja bort ett språk? Och i så fall vilket?

Min egen erfarenhet var ett hem där vi som familj blandade språk obekymrat och intuitivt. Någonstans i bakgrunden var det underförstått att mamma stod för svenskan och pappa för tyskan, men alla kunde allt. Vi blandade svensk julskinka och tysk julotta, läste Astrid Lindgren och Erich Kästner, bakade toscakaka och Marmorkuchen. Vi reste, hälsade på släkt i båda länderna och tog del i deras vardag, och när jag och min bror blev äldre diskuterade vi skillnader och likheter. Livligt! Liv och språk var en upptäcksfärd, och aldrig någonsin kändes det som om någon hade läst en bok eller hade en plan. Vi bara var.

Jag bestämde mig for att prata svenska med min första nyfödde son, vilket var ett helt intuitivt val. När språket nästan ett år senare blev ett tema i en diskussion med min familj var innehållet både oväntat och laddat. Min man tyckte att det var för mycket med tre språk. Min egen pappa tyckte att tyskan var viktigare, mera ”värdefull” som han uttryckte det. Kollegor och vänner höll med, och till och med min mamma började prata tyska med mig och lille Sebastian för att poängtera det gemensamma budskapet, trots att hon aldrig gjort det tidigare.

De hade fel, tyckte jag. Värdet av ett språk kan definieras på många sätt. Jag bara visste, eller snarare kände att flera språk inte var en belastning för ett barn. Men jag orkade heller inte bråka med mina nära och kära, jag behövde deras stöd.

Vi satsade på en tysk aupair, när barn nummer två kom. Hon lärde mig mamma-barn tyska, så fint. Så småningom byttes vår tyska aupair mot en tysk nanny som bodde hos oss, och jag började jobba igen.

Just innan Sebastian fyllde tre hade det bevisligen gått bra med tyskan. Det var i våras. Då bestämde vi att vi skulle ta tag i svenskan igen. Jag visste inte hur och det kändes svårt. Det var inte bara tiden som inte räckte till, men också mitt eget ordförråd. Det var mer än 20 år sedan jag sist bodde i Sverige! Jag behövde hjälp.

Det visade sig att vi hade möjlighet att bygga in en svensk barnvakt i vårt barnomsorgspussel, och delar upp arbetsveckan i tre dagar tyska och två dagar svenska.

Barnvakten var en kompromiss, hon var ung, oerfaren och klarade egentligen inte av två småbarn helt själv, men var rolig, kreativ och bakade kardemummabullar. Vi föräldrar jobbade hemifrån, fixade snabbmat, och fanns där när det knölade ihop sig. Det blev trolldeg, och Pelle Svanslös, vi sjöng och hade roligt! Vår bebis kunde säga ”bulle” just innan han började gå.

Metoder är säkert bra men for oss handlar det om glädje istället för struktur. Svenskan har sin självklara positiva plats och bjuder på sagor, sånger, favoritmat, speciella personer och upplevelser.

Nu i höst var vi på Norrlandsäventyr. Vi plockade årets sista lingon, körde traktor, åt oss proppmätta på vilt och fisk, samt lekte med kusinbarnen och deras diverse husdjur. Vi skapade minnen för livet och kom hem med två pojkar som pladdrade lika glatt på tyska, engelska och svenska.

Vi har rivit de första hindren! Emot regelboken är vi konsekvent flerspråkiga; vi byter språk när orden saknas, och situation kräver det. Vi kör en slags variation på metoden ”One person, one language” – en OPOL version 2.0 helt enkelt – anpassat till dagens samhälle. Helt inkonsekvent och lite så som jag minns min uppväxt.

Nu väntar jag på nästa språkliga stötesten. Men njuter under tiden!

 

Flerspråkighetsexperten Monica Bravo Granström kommenterar:

Monica Bravo Granström, doktorand i flerspråkighet vid PH Weingarten, Tyskland, kommenterar det som Katarina beskriver:

”Att blanda språk är något som uppstår i fler och fler familjer. Det är inte bara två språk i vardagen, utan även fler språk ska få plats. Därför är svårt med OPOL helt ut – hur ska man kunna prata bara ett språk med sitt barn, när man måste kommunicera med personer runt omkring sig på ett annat språk? Det viktiga är att man etablerar ett språk som man använder sig av när man vänder sig direkt till barnen och att barnen vet vilket språk som det ska använda sig av när det svarar, vad som förväntas av det.”

Att vissa språk anses som mer ”värdefulla” är inget nytt, det kommer alltid att vara så. Man utgår ifrån olika faktorer, kulturella och ekonomiska, vilket gör att ett språk kan verka ”värdefullare” för en själv. Och visst kan det vara så att det är bra att ha vissa språk sett till framtida arbetsmöjligheter, men man bör ändå försöka värdera olika språk lika mycket.

Det är även viktigt att komma ihåg att hjärnan klarar av hur många språk som helst på en gång, det finns inga begränsningar. Begränsningarna ligger i hur mycket tid man har med varje språk, vilken kontakt man har med språket. Och språkinlärningen fortsätter livet ut!”

 

Att diskutera, nedan eller i SMUL:s slutna forum på Facebook: Hur konsekvent är du med din och barnens svenska? Blandar du dina språk mycket, även med barnen? Använder du svenskan i vissa situationer, eller lite som du känner att det passar? Hur påverkar din stil barnens val av språk? Är det viktigt för dig att dina barn förstår svenska? Är det lika viktigt att de kan tala svenska? Vad tror du om Katarinas tes om att det är viktigare att göra svenskan lustfylld och därmed göra den självklar för barnen?