I början av augusti var jag på det årliga mötet för Svensk Utlandsundervisnings Förening (SUF) i Stockholm. Under två dagar erbjöds föreläsningar för oss som arbetar med svenskan runt om i världen.
SUF erbjöd ett välordnat möte. Under den första dagen fick vi möta den nya generaldirektören för Skolverket, Peter Fredriksson. Han gav ett mycket sympatiskt och klokt intryck och själv utbildad lärare, kanske den första på posten som GM för Skolverket. Det var på tiden, tyckte alla vi som träffade honom. För övrigt var vi bland de första som träffade honom, eftersom han bara arbetat ett fåtal dagar. Förhoppningsvis innebär detta att han kommer att komma ihåg att det finns utlandssvenska barn som studerar svenska i framtiden.
Kjell Hedwall från Skolverket presenterade Skolkommissionens omdebatterade utredning om den svenska skolan som publicerades i våras. Denna nämner dock inte utlandsundervisning och kändes inte helt relevant för oss som arbetar med kompletterande svenska utomlands. För den som vill läsa mer finns rapporten här.
Fokus lades vid detta mötet på digitalisering. Peter Karlberg från Skolverket inledde med en föreläsning om skolans digitalisering. Anna Tibelius Bodin m det egna företaget Hjärnutbildning föreläste om hjärnan och hur man som lärare kan påverka sina elever med digitala läromedel för att aktivera hjärnans inlärning. Detta upplevde jag som otroligt intressant och tänkvärt. Inte minst knepet att få elever att stå upp 1–2 minuter var 30:e minut för att de inte ska hamna i passivt mottagarmodus av kunskap snarare än att tänka, reflektera och lära sig. Allt går tillbaka till vår stenåldershjärna och hennes slutsatser var att vi måste komma ihåg att våra hjärnor är analoga i en digital värld.
På eftermiddagen den första dagen hade vi kunskapsutbyte för oss som arbetar med kompletterande svenska. Som vanligt var det en blandning av lärare med lång erfarenhet eller som var helt nya och inte heller utbildade lärare. Termins- och lektionsplaneringar efterlystes av de som var nya, vilket kanske de med mer erfarenheter inte hade samma behov av. Vi som deltog enades dock till slut om att SUF skulle kunna trycka på företaget lektion.se att skapa en speciell kategori för den kompletterande svenskan där man kan dela med sig av olika material, som t.ex. terminsteman och lektionsupplägg. Många efterlyste en gemensam digital plattform men det verkar inte finnas resurser till det för närvarande. Min personliga åsikt är att en sådan är mindre nödvändig, och att det istället är informationen som är viktig. Idag finns många plattformar som kan användas för att dela information, men ingen verkar ha ansvaret i SUF för att dela information som riktas specifikt mot skolorna med kompletterande svenska i utbildningssyfte.
En observation som uppstod var att vissa europeiska skolor för kompletterande svenska eftersträvar en helt enspråkig miljö. De flesta nordamerikanska skolor bejakar translanguaging i.o.m. att de accepterar engelskan mer i klassrummen. Detta sker dock mer eller mindre motvilligt, trots att forskning visar att flerspråkighet i skolsituationen kan hjälpa de barn som har ett modersmål som är svagare än det andra. Kanske det ämnet hade varit något att få en presentation om och sedan dryfta i relation till hur vi hanterar det andra språket på skolor med kompletterande svenska? De flesta av oss verkar vara fast i ett sätt där vi vill förbjuda våra elever från att tala andra språk än svenska på skoltid (inklusive undertecknad). En diskussion med SWEA BUS och Svenska skolan Irlands Regina Harkin fick mig dock att förstå att det inte alltid är så svart-vitt. Ett projekt som hon har publicerat visar att elever nästan enbart använder svenska när de får reda på att de även får tala engelska. Så vad håller vi på med på skolorna egentligen? Att det måste finnas en viss baskunskap av svenska på skolor med kompletterande svenska är vi alla överens om, men om denna finns – vinner vi verkligen något på att förbjuda t.ex. engelska som språk?
En annan observation var att det hade dragits ner på antalet läromedel i Svenska som andraspråk i demonstrationsrummet av läromedel, eftersom de inte anses inte de utlandssvenska barnen. Jag förstår inte helt varför, men skulle gärna diskutera det med den som var ansvarig. Det finns inga läromedel som är anpassade för barn med svenska som modersmål utomlands men det skulle behövas. Nödlösningen verkar istället vara att använda läromedel för svenska som förstaspråk som är för yngre barn eller att använda läromedel för svenska som andraspråk. Eftersom språknivån kan skilja sig åt dramatiskt mellan olika barn verkar det onödigt att utesluta en typ av läromedel.
Överlag var de deltagande lärarna i kompletterande svenska missnöjda med att tiden inte utnyttjades till mer utbildning för lärare på skolor med kompletterande svenska; detta är nog viktigt på skolor med outbildade lärare som inte har lång erfarenhet på skolan.
Den först dagen avslutades med SUF:s årsmöte. Allt var välplanerat och i stort sett hela styrelsen valdes om. Det tillkom inga nya namn, och vissa av de nuvarande styrelseledamöterna har suttit i många år.
Formatet av årsmöte erbjuder få möjligheter till diskussion kring större strukturella frågor, som t.ex. styrelsens sammansättning eller hur nomineringsprocessen egentligen går till (den verkar vara helt sluten för medlemsskolorna, vilket är mycket märkligt). Personligen kände jag mig i alla fall alldeles för grön för att våga ifrågasätta val av personer som jag inte känner och därför inte kan ha en åsikt om. Men faktum kvarstår: även den nya styrelsen har bara medlemmar från Europa, vilket inte heller verkar optimalt för en förening som representerar skolor i en global kontext. Den kompletterande svenskan är också bara representerad av två suppleanter (Niki Orphanou och Dea Mansten) istället för styrelsemedlemmar, vilket verkar symboliskt olyckligt men inte oväntat, med tanke på att det verkar finnas en tradition av att mest fokusera på utlandsskolorna som den viktiga verksamheten för SUF.
Glädjande var annars att mitt hjärtebarn, SWEA BUS-undersökningen, nämndes som samarbetsprojekt mellan SWEA och SUF i årsberättelsen.
Den andra dagen tillbringade jag på en föreläsning med NO-läraren Linda Eriksson från Köping, om hur man kan använda digitala hjälpmedel i klassrummet. Jag lärde mig många intressanta saker, men den föreläsningen förtjänar en egen sammanfattning som kommer senare.
Till sist lyssnade jag på Hermods information om deras kurser Svenska 1-3 där Svenska 3 ger behörighet att studera på universitet i Sverige. En fortsatt väl bevarad ”hemlighet” som jag tror att fler föräldrar utomlands skulle vilja känna till å sina barns vägnar.
Överlag konstaterar jag igen att liten vikt lades vid den kompletterande svenskan i utlandet och mer på utlandsskolorna, fastän den senare har ett färre antal elever än den första om än större budget. Jag som så många andra hade även gärna sett fler möjligheter till praktiska utbyten för oss som arbetar med den kompletterande svenskan.
Personliga höjdpunkter under mötet var annars personliga möten med andra eldsjälar för svenskan utomlands. Bland dessa fanns Anna-Lena Olsson (Global Svenska), Jeanette Axelsson (Svenska skolan Space Coast samt Global Svenska), Göran Holm (Svenska Distans), Lottis Isaksson (Svenska skolan Teneriffa), Regina Harkin (Svenska skolan Irland och SWEA BUS, som jag har arbetat med online i 2 år men aldrig tidigare träffat!), Dea Mansten (Svenska skolan Barcelona) och Eva Hedencrona på Riksföreningen Sverigekontakt. Det är otroligt spännande att träffa människor som man annars bara läser om, eller arbetar med via nätet.
Nästa SUF-möte på Skolverket kommer att ske onsdagen och torsdagen den 8-9 augusti 2018. Om vi som arbetar med den kompletterande svenskan ska kunna få till stånd några förändringar med avseende på hur mötet är upplagt, bör nog detta komma in som förslag till SUF.s styrelse i god tid innan mötet. Mejla mig på smulakademin@gmail.com om du vill engagera dig i ett praktiskt förslag på hur informationsutbytet bör ske för oss som arbetar med svenskundervisning på deltid.
