Dagens blogginlägg är skriven av Linda Stenström, trebarnsmamman som är inne på sin helsvenska familjs andra utlandsvistelse, denna gång i Vancouver i Kanada. Ursprungligen är hon utbildad gymnasielärare i historia och samhällskunskap, men undervisar nu de lägre klasserna i svenska på Svenska skolan i Vancouver.

Linda har arbetat mycket med sina egna barns kunskaper i språk och läs- och skrivfärdigheter. Här berättar hon i detalj vad hon har gjort tillsammans med barnen för att både bevara och utveckla språkkunskaperna, både efter utlandsflytt samt efter hemkomst . En speciellt intressant del av Lindas berättelse är att hennes äldsta dotter, 11-åriga Felicia, fick mycket stöd av sin svenska skola efter hemkomsten i att bevara sin kunskaper i engelska. Detta har gjort att Felicia vid sin andra utlandsflytt hade en nivå på sin engelska som inte skiljde sig från de kanadensiska klasskompisarnas.

“Nu är ni en expatfamilj på riktigt.”

Så sa en nära vän till mig när vi våren 2013 berättade att vi skulle flytta till Vancouver, vår andra utlandsflytt sedan 2006. Själv är jag inte så förtjust i den terminologin, men inser att det kanske är så i alla fall.

Så hur gör man då, när man flyttar utomlands, tillbaka till Sverige och sedan utomlands igen? Jag vet att vi är många som har gjort samma sak, men så här gjorde vi.

När vi flyttade utomlands första gången, till Pittsburg i USA, var vår äldsta (och då enda) dotter Felicia drygt 3 år. Hon pratade ofta och mycket på svenska, och kunde endast några få fraser på engelska. Väl i Pittsburgh övade vi en hel del engelska hemma, vi läste böcker, skrev och ritade i pysselböcker och lyssnade på musik. TV/film var hon helt ointresserad av, oavsett språk.

En övning som hon tyckte mycket om, som vi gjorde länge var att jag sade ett ord på engelska, som hon sedan ritade. Denna övning vidareutvecklade vi sedan till att hon skrev begynnelsebokstav och till sist hela ordet.

Felicia började på pre school och det fungerade över förväntan. Om jag minns rätt så var hon “tyst” i 4 månader, men därefter utvecklades engelskan ganska snabbt. Vid den här tiden bodde det flera svenska barnfamiljer i Pittsburgh, så bortsett från skolan så var svenska det dominerande språket, framför allt i leken med andra barn och hemma.

Felicia hann gå Kindergarten och första klass, samt bli storasyster två gånger innan det var dags för oss att flytta tillbaka till Sverige. Hon lärde sig läsa och skriva på engelska i skolan, och vi arbetade tillsammans hemma med motsvarande kunskaper i svenska. Alla engelska glosor gjordes också på svenska, läsförståelse och matematik likaså.

Stundtals har det varit mycket jobb, både från hennes och min sida, men det som underlättat är att hon alltid har varit och fortfarande är en riktig bokslukare, oavsett språk.

Inför flytten tillbaka till Sverige beslutade vi oss för att sälja lägenheten i Stockholm, och köpa ett hus i Nyköping, närmare min man Jakobs arbete. Ingen av oss hade tidigare bott i Nyköping, men jag kontaktade barn och utbildning i kommunen, som var mycket hjälpsamma och tillmötesgående.

Julia och Sofia, födda 2007 och 2008, hade vid den här tiden inte några svenska personnummer eller samordningsnummer, men det gick fint att ställa dem i förskolekö, och jag fick även kontakt med rektorn på skolan där Felicia skulle gå.

Efter samtal kom vi överens om att hon skulle börja åk 2 hösten 2010, och då fortsätta sin skolgång efter den amerikanska modellen och vara ett år yngre än sina klasskamrater. Hon erbjöds också att medverka i modersmålsundervisning, samt att ha engelska tillsammans med eleverna i årskurs 6 på skolan. Jag är väl medveten om att vi inte tillhör gruppen som är berättigade till modersmålsundervisning, men jag är väldigt tacksam för alla uppmuntrande och stödjande människor vi träffat. De förstod vår önskan om att bibehålla språket, samt en kommande möjlighet för oss att bo utomlands igen, istället för att endast titta på lagstiftning och paragrafer. Jag vet med facit i hand att detta gjorde att hon både behöll och till och med vidareutvecklade sin engelska.

I början av juni 2010 gick flyttlasset till Sverige för tjejerna och mig. Jakob hade sex månader kvar på kontraktet, men jag skulle börja min nya tjänst den 20 juni och tjejerna skulle kunna få se sin nya skola/förskola innan sommarlovet. Återigen, tack vare bra kommunikation och förståelse från andra, hade vi möjlighet att träffa de nya klasskompisarna och lärarna innan sommarlovet. Vi fick även klasslistor, med namn och telefonnummer. Julia och Sofia blev inbjudna till förskolans midsommarfirande.

Hösten 2010 blev dock utmanande på många plan. Ny skola/förskola, nytt heltidsarbete, nytt hus (eller snarare väldigt gammalt från 1884) i en ny stad utan maken och ingen familj i närmsta närheten är kanske inte något jag rekommenderar, men som med det mesta i livet, allt går att lösa. Jag hade en förstående chef, möjlighet att arbeta hemifrån, annonserade och hittade en “extra mormor/farmor” som kunde hjälpa till, och framför allt visste jag att det var tidsbegränsat. Detta fick jag ofta påminna mig själv om, eftersom jag hade en tvååring och en treåring som absolut inte ville gå till förskolan och en sjuåring som tyckte om skolan, men som fick ta ett eget stort ansvar då tiden inte alltid räckte till.

Vi fortsatte i alla fall att läsa engelska böcker hemma, titta på film på originalspråk utan svensk text och framför allt så påminde vi varandra om när vi kunde använda engelskan. I bilen till exempel har vi aldrig på film, eller iPad, då åksjuka är ett stort problem. Istället lyssnar vi på musik och sagor samt leker ordlekar. Ett skepp kommer lastat kan man göra på många olika sätt, och nivån beror på deltagarna. Ett enkelt exempel, något man kan äta A-Ö, jag och Felicia ska säga på engelska och småsystrarna på svenska. En annan enkel lek är att titta på registreringsskyltar och göra ord där bokstäverna ingår.

I december 2012 så kom frågan igen om vi för samma företag ville flytta till Vancouver. Jakob och jag åkte över våren 2013, för att titta på hus och skolor. Som så många andra gör, valde vi skolområde först, därefter hus. Vi fick kontakt med skolledningen i området, och möten bokades in i augusti. Jag kontaktade svenska skolan i Vancouver, där jag sedan också började undervisa. Jag är i grunden gymnasielärare i historia och samhällskunskap, ganska långt från att undervisa språk i de lägre klasserna, men oerhört lärorikt.

Vår yngsta dotter började Sofia började Kindergarten, och hade två tuffa månader, innan det nya språket började fungera. Julia började årskurs 1 och för henne blev skolstarten lättare då hon redan kunde läsa och skriva på svenska. Detta gjorde att hennes engelska kom igång fortare. Felicia började årskurs 5, och till våran förvåning behövde hon inte stödundervisning i engelska, s.k. “English as a Second Language” efter att hon genomgått ett skriftligt och muntligt test.

Om ett par veckor är det skolavslutning, och vi har haft ett helt fantastiskt första år i Kanada!

Det är inte helt enkelt att leva som vi gör, men jag skulle inte vilja byta. Vi njuter av allt spännande vi får uppleva och alla nya vänner vi fått, samtidigt som vi vet att vi kommer att flytta tillbaka till Sverige igen om några år. Jag väljer aktivt att fokusera på det som är bra i respektive land, och aktar mig noga föra att jämföra hit och dit. Jakobs och min förhoppning är att tjejerna alltid känner sig trygga i våra val, och att de växer upp med ett nyfiket och öppet sinne.

Önskar alla en glad sommar!

Linda Stenström